Loading Likes...

Igår innan jag gick och la mig så skrev jag ner mina tankar kring något som jag och Silje diskuterade tidigare på dagen. Först hade jag inte alls tänkt dela med mig av dessa tankar till er, men kände under dagens lopp idag att det nog kanske är helt okej ändå. Må det bära eller brista…

31 januari 2016

Pratade med Silje om det här med en populär blogg. Vad som krävs för att få lite action i kommentarsfältet. Vad skall vi behöva göra för att få lite fart? Vi har inga jobb det går att blogga om och varken hon eller jag har barn.

Borde en kanske nöja sig med den lilla kakbit en får och satsa på kvalitet? Jag har inte en bloggvänlig vardag. Jag jobbar 8 h under tystnadsplikt, jag kommer hem och äter, sen tränar jag, handarbetar eller gör något utanför hemmet (bokade grejer). Vem vill läsa om sånt? Inte jag. Jag är ej heller den som står på barrikaderna i diverse debatter. Jag är människan som läser andras åsikter, men sällan orkar så långt som att formulera en egen.

Jag är 26 år och trött på att försöka. Fram tills nyligen var bloggen något jag värnade om. Nu som då har jag tänkt: Nu är det min tur! Säkert  10 gånger har jag skrivit blogg 2.0 på ett papper och försökt sätta nya mål. Med förhoppningar om att det kanske är nu det vänder.

Jag är varken bloggveteran eller en bloggande småbarnsmamma. Ärligt talat vet jag inte ens varför jag gör det här vissa dagar. Varför jag om och om igen försöker, först helhjärtat och sen blir det ändå till ingenting.

Vad är det som finns bakom en populär blogg? Eller vad tror jag att finns där? Antagligen en stress att leverera. En stress jag hellre lever utan. Vad vill jag egentligen? Kanske visa någon en bra bok, eller väcka en annans inspiration till att handarbeta. Fast helst av allt vill jag vifta med den vita flaggan och ge upp. Bloggvärlden, det är inte dej det är fel på, det är jag.

Jag är 26 år och trött på att jaga något mitt 15-åriga jag en gång ville ha.

Share: