Loading Likes...

Ordningsvakten vid ingång berättade för en man bakom oss i kön att det fanns 10 biljetter kvar till kvällens konsert. Vi köpte ju biljett när de släpptes så oss gick det ingen nöd på. Väl inne i den stora gymnastiksalen fick vi bänka oss på de utplacerade stolarna och så här i efterhand kändes det nog lite julfestaktigt. Spänd förväntan över vem och vad som snart skulle dyka upp på scenen och sorlet från 600 andra som kommit för att se samma artist.

20141003_202854

 

Så var det äntligen dags och Lars Winnerbäck äntrade scenen under jubel och applåder. En mycket enkel, tystlåten man med sin gitarr och sitt munspel under de första inledande låtarna, senare med två mycket musikaliska kompartister. Från första tonerna hade jag gåshud och nu som då under hela konserten gick det rysningar genom hela mig. Vilken röst, vilken närvaro, fantastiskt! Han verkade vara glad över att få besöka Svenskfinland och se vilket gensvar han får av oss. Roligt var det också att han spelade flera av de äldre låtarna, men också några för mig okända. Låt efter låt avverkades och när 1 ½ timme hade gått och han för sista gången tackade för sig samlade vi ihop oss och gick ut i den mörka men varma oktoberkvällen. Nöjda, glada och med lätta skrattande steg styrde vi mot 1 h+kök.

Så här i efterhand är det lite svårt att greppa att jag faktiskt sett honom står där på Övningsskolan scen och sjunga. De låtar som jag förknippar med min tonårstid, mitt yrkesskoljag. Han har en sådan röst som är behaglig att lyssna på, var som helst och när som helst. Jag skulle gärna ha suttit längre, om det inte var för de obekväma stolarna.

Share: