Loading Likes...

I ledarskapsutbildningen som jag just nu går så ska vi nu som då läsa ett eller flera kapitel ur en bok. Vår uppgift sen är att relatera till och reflektera kring det vi har läst. Å minsann fick jag reflektera och reagera när jag läste följande stycke här i veckan.

Det gamla synsättet att se organisationen som en maskin där människor betraktas som opersonliga objket börjar sakta bytas ut mot tt man ser människor som personer. Det är enklare att vara opersonlig än personlig. Men dagen generation vill ha ett personligt förhållningssätt.

Betydelsen av att vårda männskliga relationer är väl utbredd bland dagens unga i Sverige. Ett gott tecken i denna riktning är att alltfler unga pappor i Sverige tar sitt föräldraansvar och är pappalediga. Psykologiskt är detta av ett mycket stort värde. Pappan utvecklar sin förmåga till inkännande och tränas i närhet. Genom detta skifte bidrar nästa generation män till en bättre värld, dels för att de själva tränas i att få kontakt med sina känslor men också som goda förebilder för sina barn. Därför är män som har tagit ansvar för ett barn och som tränats i närhet bra rustade inför ett chefsjobb. 

Förhoppningsvis blir det snart en merit att skriva att man varit pappaledig i sitt CV,

(Ronthy, M. (2013) Ledarintelligens.

Jag som annars är en väldigt tyst feminist kunde bara inte låta bli att reagera på de sista meningarna där. Alltså ursäkta mig men vad är detta för skitprat? Boken är skriven 2013 och av en kvinnlig författare och det står sånt här. Jag kan förstå och delvis hålla med om vissa saker, att det är bra att papporna är goda förebilder och att de självklart också ska ta ansvar och vara lediga med sina småbarn. Men att det skulle leda till att de är kvalificerade för ett chefsjobb och att det är en merit? I så fall ska det vara så för oss alla, en merit på CV.

Vad tänker du när du läser nämnda stycke?

Share: