Loading Likes...

Jag brukar sällan skriva något om mitt arbete här på bloggen. Den största orsaken är tystnadsplikten förstås, men också för att jag känner att mitt “arbetsjag” och mitt “vardagsjag” är två helt olika personer. Men, det är två specifika saker som nyligen fått mig att tänka lite extra kring min arbetsroll. Med dessa två positiva grejer i bagaget kanske jag kan berätta för er om hur det blev så att jag blev barnträdgårdslärare.

Alla vägar bär till.. Jeppis?

Som någon av er kanske vet så har jag också en utbildning som frisör i bagaget. Ett yrke som jag inte utövat annat än hemma. Redan under studietiden i yrkesskolan så insåg jag att frisyrer och klippningar inte var för mig. Men en halvfärdig utbildning på pappret ville jag inte heller ha. Våren 2008 skrev jag studenten och det var dags att leta sig vidare i livet. Jag sökte till följande utbildningar; socionom, speciallärare och barnträdgårdslärare.

Jag minns så bra inträdesprovet både till socionomutbildningen men även till speciallärarutbildningen. Brevet från ÅA kom på posten samma sommar och jag hoppades så innerligt att det skulle finnas ett positivt svar från Vasa. I brevet fanns ett positivt svar, men orten och utbildningen var inte Vasa eller speciallärare. Det var Jakobstad och barnträdgårdslärare, det som fanns på plats nummer tre på min ansökan.

Jeppis, vad skulle jag dit och göra? Inte kände jag någon som skulle studera där. Nå, jag valde sist och slutligen att tacka ja till studieplatsen och sökte boende i den lilla staden i norr. Tänkte att jag ger utbildningen ett år och trivs jag inte så får jag söka om en annan plats.

Kanske var det för att jag råkade få världens bästa klasskamrater under mina tre år i Jakobstad. Kanske var det för att jag trivdes bra med utbildningen och kom bra överens med min nya studieort. Kanske berodde det på att jag valde praktikplatser som gav mig utmaning och lärorika perioder. Antagligen var det en kombination av allt detta och mycket mer. Tre år senare stod jag med en kandidatexamen i barnpedagogik i handen och skulle ut i arbetslivet som barnträdgårdslärare.

Att hitta hem i ett yrke

Nå, åter till det som fick mig att börja skriva det här inlägget. Två helt olika händelser under den senaste veckan. En förälder som, efter att de hälsat på inför förskolestarten, uttryckte att det märks att jag brinner för mitt jobb och trivs med det. Samt ett minne från facebook som idag är fem år gammalt.

I år är det fem år sen jag fick tillsvidare anställning. Sen den dagen jag tog mina första steg i förskolevärlden har massor ändrat. Jag vet också att jag är en helt annan barnträdgårdslärare idag än jag var då för fem år sedan. Fast jag år 2008 var osäker på om ett arbete med småbarn faktiskt var något för mig. Så skulle jag idag, tio år senare, inte byta för något i världen. Massor har hunnit hända under de sju år som jag varit ute i arbetslivet. Jag har bland annat fortsatt på den specialpedagogiska bana som jag först tänkt rikta in mig på. Så i några år nu har jag haft behörighet att arbeta som specialbarnträdgårdslärare. Jag har också tagit stora kliv i min yrkesroll och det är tredje året som jag kan titulera mig daghemsföreståndare.

Vad är då det bästa med att arbeta med barn under skolåldern? Ingen dag är den andra lik. Du får aldrig tråkigt eller blir utan att göra tillsammans med barnen. De tar mig med in i sina fantasier och väcker lust att lära hos mig som är vuxen också. Å att få en varm kram när du kommer på morgonen och ett gäng hejdå när du åker hem är bland det bästa som finns.

Share: