Vi pratar vidare om instagram tycker jag.. Måndagsinlägget fick ju enormt med publicitet, ni var över 200 personer som kikade in och läste min lilla text. Vilket sätt att börja sin måndag på egentligen. Jag lovar att ta det lite lugnt ett tag nu med tanketexterna och fokusera på något annat istället.

Idag vill jag däremot visa för er vilken stor inspirationskälla IG kan vara. Jag följer lite olika sorts konton, både vänner, bloggbekanta och andra inspirerande personer. Å just idag vill jag lyfta fram några inspirerande fotokonton. Sådana som ibland fungerar som inspiration för mitt eget fotande och som ibland bara är fantastiskt härliga att se på. En stunds förströelse. Ni kommer direkt till kontona genom att klicka på bilderna.

Camilla, bloggare/fotograf som bor i Åbo. Hon tar magiskt vackra bilder både på hus och hem samt annat vackert.

Matilda hittade jag av en slump på IG men föll direkt för hennes vackra flöde av bilder.

Ingvild fotograferar de mest magiska fantasibilder. Barnträdgårdsläraren i mig blir alldeles lyrisk och jag skulle gärna fundera med barnen kring hennes bilder. Tänk att få skapa en saga utgående från bilden längst ner till vänster.

Carina, min arbetskamrat som också fångar de mest spektakulära naturbilderna i sin lins. När hon visar och pratar om sitt fotograferande på jobbet så blir jag så sjuttons inspirerad till att fota mera jag också.

Glöm inte att klicka på ♥ om du gillar inlägget.

Kan ni höra det, humlesurret? Få saker förknippar jag så starkt med sommaren som just humlesurr. I helgen lyckades jag fånga en på bild, där den surrade fram från maskros till maskros på mammas och pappas gräsmatta. De surrade i blåbärsriset på sommarstugan också, stora och vackra med en ack så viktig uppgift.

Färgerna, ljuset. Jag hade tänkt dela bilden i marslistan, men ansåg sen att den förtjänar ett helt eget inlägg. En ros dagarna innan den böjer ner sin blomma och sen blir kastad i roskis.

I helgen gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge. Jag tog kameran i handen och gick ut. Utforskade skogen bakom mina föräldrars hus och gårdsplanen kring mammas barndomshem tillsammans med kameran. Det var så befriande och skönt. Bara jag, nån enstaka fågel och snön som ramlade från träden. Det här ska jag göra oftare.

Jag vet inte när den har tagit form, förälskelsen. Det enda jag vet är att den har funnits en längre tid. Redan innan jag fick för mig att nu som då dokumentera och drömma. Drömmar om gamla övergivna trähus. Som någon kunde ge lite kärlek, hus som kunde få blomma en gång till.

För min del kommer det för alltid vara drömmar och jag är glad om jag får spatsera runt och föreviga dem ibland. De där gamla husen som står där och bär på minnen av en svunnen tid.